Ikebana

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

MY BLOODY VALENTINE HULTSFRED

Kevin Shields är en hjälte. Tårar har leta sig nedför mitt kindben, mot örat, för att slutligen slingra sig genom mina polisonger. Detta när jag legat på rygg med Loveless i hörlurarna. Detta likt dropparna som alldeles lent häver sig nedför fönsterrutan på en buss som färdas genom Irlands gröna slätter. En buss som har samma mål, som platsen där bandet bildades: Dublin.

Över de vackra poptonerna ligger ett lager av brus. Noise. Som ett täcke av grå moln över en vacker värld, påpekas ärligt att inget endast är vackert. Det finns en sorts trasig ärlighet som bruset representerar. Det är orsaken till att det gör extra ont. När man lyssnar, och det suger till i magen.

Och när herr Shields sedan bygger små magiska stämningar till filmen Lost in translation, då stannar livet upp. Nej, det uppstiger, rusar! Något av det. När Ikebana spelas, ja då tappar jag orden. Det är fan bland det finaste populärkulturella verk jag upplevt. Musik har sällan haft en så stor inverkan på resultatet av en film, som i fallet ovan.

Hultsfredsfestivalen har bokat My bloody valentine. Och det gläder mig. Med ett efterlängtat väldigt album nyligen släppt, hoppas jag på både våghalsighet och förnuft. Blanda friskt som satan. Men hur som helst- My bloody valentine live- känns som en dröm. Det kommer att vara en dröm.

Klicka på bilden för att lyssna på ett av världens absolut bästa album.

Kommentera