The National – Trouble Will Find Me

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

national

The National gör det enkelt för sig på sin nya skiva Trouble Will Find Me. Skivan är ingen fortsättning på de två senaste skivorna som gjort The National till ett av Amerikas mest angelägna band utan trampar i samma fotspår som tidigare dock utan att ha direktheten många låtar hade på Boxer från 2007 eller den tilltalande komplexa ljudbilden som gjorde High Violet till 2010 års mest minnesvärda skiva. I själva verket känns många låtar på Trouble Will Find Me som b-sidor som valdes bort från de två senaste skivorna på grund av bristen på den originalitet och de melodier som gjorde låtar som Slow Show, Lemonworld och Fake Empire bandet till en ny generations svar på Leonard Cohen. Jag kanske låter kritisk och egentligen vill jag också (åtminstone i teorin) ifrågasätta frånvaron av förändringar och The Nationals bekvämlighet men faktum är att jag inte kan sluta lyssna på den nya skivan.

The National gör enkel men angelägen musik som är svår att bli besviken på. Texterna, ljudbilden och arrangemangen känns igen men The National gör sin musik på ett så musikaliskt, skickligt och uttänkt sätt att jag inte behöver ifrågasätta ifall demonerna som behandlas på skivan är verkliga eller enbart en uttänkt plan från bandets sida för att sälja fler album och ger fler utsålda konserter till alla oss människor som tycker demonerna känns personliga. Jag har dock frågan i bakhuvudet ifall The National är det stora popbandet det pratas om eller bara ett bättre Coldplay? The National förändrar inte musikhistorien på något vis, de spelar i en musikalisk tradition som hundratals band gjort före dem men The National gör det bättre än alla tidigare band och det är därför de ändå fyller en funktion.

The National gör musik för den stora allmänheten. För alla som haft ett misslyckat förhållande, haft en dålig fylla eller känner sig fast på ett arbete som inte känns meningsfullt kan The Nationals musik kännas som en tröst, det är alltså känslor som kan appliceras på praktiskt taget vem som helst. Det är provocerande enkelt men fruktansvärt bra och likt att plötsligt känna behovet en drucken kväll att sjunga med i Gyllene Tiders låt När vi två blir en känns det lika angeläget att sjunga med i Sea of Love när Matt Berninger sjunger att ”If i stay here trouble will find me” och känna igen känslan som beskrivs av att det bara finns två känslor, Careful fear och Dead Devotion. Det jag försöker säga är att det är omöjligt att inte bli berörd av The Nationals musik, lyssna och sjung med i nationalsångerna om ångest.

Kommentera