Friends

Tweet about this on TwitterShare on Facebook

Att välja bra namn och titlar är kanske inte deras starka sida. När man associerar ”Friends” antingen med en uttjatad amerikansk komediserie, eller med ett av Bert Karlsson artificiellt sammansatt dansband från slutet av 90-talet finns det inte mycket kvar till övers för kulturella fenomen som går under samma namn.  Dock passar ju bandnamnet Friends och den annars tveksamma albumtiteln Manifest! ihop på så sätt att i flera av de inledande låtarna sjunger Samantha Urbani om att bygga vänskapliga broar; t.ex. i ”Friend Crush”: ”I wanna be your friend, I wanna ask your advice on a weekday, I wanna plan something nice for the weekend”; några rader som garanterat fastnar i huvudet efter första lyssningen. Budskap om vänskap och kärlek är kanske med andra ord bandets manifest?

Men osäkerheten fortsätter faktiskt. Efter att ha lyssnat igenom Manifest! ett antal gånger, och efter att ha fallit för dess poppiga, rätt fräscha sound ser jag en video på Youtube där bandet framför en av favoriterna, ”Sorry” live, och plötsligt verkar bristerna vara många – kanske särskilt i sångerskans röst, som inte verkar glida lika graciöst i tonhöjderna som på albumet. Kanske är det en bluff, tänker jag då. Är Friends bara ett gäng inte-alls-coola kids från Brooklyn som väldigt gärna vill vara del av den ”scenen”, och kanske inte har så mycket musikalisk grund att stå på? Jag förbereder mig för att inte vilja identifiera mig med dem överhuvudtaget.

Men, nej. Ändå kommer jag på mig själv med att allt oftare vilja lyssna på ”A Thing Like This” och ”Ruins”. Så något måste det ju finnas där. (Man måste ju även bli lite charmad av deras intressanta inslag av svensk text i ”Va Fan Gör Du” som anländer i slutet av skivan.) Deras betoning på slagverk, och sköna blandning av indie pop, punkig sex appeal och funk får mig faktiskt att skrolla till ”Friends” i artistlistan i iPoden nästan dagligen, även om jag blundar när jag trycker på play.

Kommentera